Söndag kväll

Då var det söndag kväll igen och snart dags för en ny arbetsvecka. Lyckades ta mig igenom de två mikroskopdagarna med blandat resultat skulle man kunna säga. Den första dagen gick något tokigt på nästan alla coversliparna (ursäkta min svengelska) vilket gjorde att jag inte direkt genererade så värst mycket användbar data. Den sista var väl ok iofs men de första två ska jag nog inte ens slösa tid på att analysera. Den andra dagen gick det förvisso bra rent tekniskt, vad jag vet nu i alla fall, men det händer inget av det som vi trott skulle hända och därmed verkar mitt projekt bli aningen mer spretigt och utdraget. Jag hoppas att det ska lösa sig till slut dock. Efter en maratondag den andra dagen (över elva timmar på labet) så var jag inte överdrivet effektiv i fredags men jag satt i alla fall inte och rullade tummarna så jag skäms bara så där lite lagom ;)

Helgen har varit blandad, skrivit lite rapport så det går framåt och bakat kanelbullar med Lisa och Natalie. Baka kanelbullar låter ganska trivialt, de flesta anser sig säkert kunna klara av det om dem var tvungna, men vi lyckades med konststycket att få Natalies släktingar (dem hon bor hos och där vi bakade bullarna) att på allvar undra om vi visste vad vi hade gett oss in på. Roten till problemet, och det som gjorde bullbaket långt mer avancerat än vad vi hade kunnat ana, var jästen.

Vi svenskar är ju vana vid färsk jäst eller högst lätthanterlig torrjäst som enkelt löses upp i degspadet. Här finns bara torrjäst. Efter att ha först letat runt på internet för att kunna få lite hjälp till att räkna ut hur mycket vi egentligen skullle använda (vi hade ett svenskt kanelbullerecept för kanadensiska kanelbullar har inte imponerat på någon av oss) började de allvarliga problemen. Intet ont anande började vi med degen och tänkte att vi gör väl som vanligt och löser upp jästen i degspadet (smält smör och mjölk till ca 37 grader). Detta visade sig inte gå så bra men vi fortsatte glada i hågen och fick ihop den första degsatsen, dock full med jästklumpar i. Vi försökte få ut klumparna men gav till slut motvilligt upp och satte den på jäsning. Det skulle senare visa sig att den inte jäste alls.

Inför nästa degsats kom vi på den mycket briljanta lösningen att vi tar väldigt lite degspad och löser det i. Slutresultatet efter detta försök blev dock inte det väntade utan snarare en enda stor hård klump med jäst. Ju mer vi försökte röra och trycka ut det ju värre blev det. Efter att lätt förtvivlat försökt få det att lösa sig gav vi nu upp totalt och vände oss till expertisen. Hon undrade vad i hela friden vi höll på med, hällde ut allt och diskade degbunken väl innan hon började om från början. Det skulle visa sig att vi i princip hade gjort allting fel.

Det till synes enda sättet att få den här jästen att dels lösa sig men även ha effekt överhuvudtaget var att ta varmt vatten, ett par teskedar socker och sedan strö över jästkornen/-granulerna över vattnet och låta den stå i 10 min. Man fick absolut inte röra i den. Kornen började så sakteligen att dra till sig vätska och se blöta ut och när 4 av de 10 min hade passerat hände det grejer. Någon slags reaktion tog fart, där hela kalaset började att skumma och svälla till dubbel storlek. Efter 10 min var det bara att röra runt lite och sen hälla i resten av ingredienserna.

På ren svenska var man alltså tvungen att aktivera jästen, något som här kallas att "proofa" den. Den visade sig fungera utmärkt när man gjorde som det stod på förpackningen och bullarna blev till slut bakade och dessutom mycket fluffiga och goda. Tack och lov var humöret på topp så vi skrattade oss mest igenom hela grejen och vi lämnades fascinerade över denna häftiga reaktion men också konfunderade över hur man kan göra något som skulle kunna vara så enkelt så omständigt...